Astrid

26 mars 2007 19:33

Jamen en elvisp blir toppen! Försök och plocka fram minnen ifrån den sommaren ni träffades, kommer du ihåg???
Att allt gick väldigt fort minns jag, och att det var bara så att ni var ämnade för varandra. Keep it up darling, känner igen mig och vill med dessa rader att du ska tänka på att Du är toppen! Tänker på dig.

Clara

27 mars 2007 08:54

Nu kunde jag inte låta bli att skratta , samtidigt som jag tycker synd om dig, men det lät så roligt ...att du skulle ge sambon den gamla elvispen i present :) Ni är ju i den "jobbiga" fasen i ert förhållande just nu. När ALLT händer och kräver en massa av en.....jag minns hur det kändes,hopplöst och förvirrande...Men försök orka kämpa...det lönar sig i slutänden.Livet är ju som en j-vla berg&dalbana...men vi har ju köpt biljetten så det är bara att åka med och hålla i sig hårt och samtidigt försöka njuta av utsikten när man befinner sig högst upp! Innan det bär neråt igen.... :=}

Liten

27 mars 2007 09:05

En elvisp blir ju en perfekt present :) Och sen kan du ju ge honom en almanacka eller en klocka så får han en fin pik och lite tidsuppfattning :)

Kram

Lantliv

27 mars 2007 09:33

Tack för peppingen alla ni! En elvisp blir det - men en ny. Sen får han lite andra saker också. Klocka har han redan men de hjälper inte : )
Gu va bra liknelse Clara med berg och dal bana, min målbild är också att det lönar sig i slutänden - tack vännen.

Kaffeflickan

27 mars 2007 20:58

En klocka kanske???

Dubbelörnen

27 mars 2007 22:15

ja, bara så du vet... du ska inte tro du är ensam om att i perioder känna så här... Tror nog vi flesta har känt att vi inte befunnit oss på samma planet som våra män.... Men till slut brukar man landa på samma ställe, men det tar tid... :)

Kramar

Persilja

28 mars 2007 10:03

Hej söstra mi!
Jag fattar precis din tanke. Min man har oxå skapat ett eget litet mikrokosmos härinne i vår familj. I hans värld är det aldrig stress, aldrig oro, bara lugnt och skönt. Han får alltid tänka sina tankar klart, alltid göra sin projekt från början till slut utan avbrott. Och han behöver inte driva familjen framåt. Vi som lever utanför hans lilla skyddade vrå har ett helt annat tempo, massor av oro, stress och kämparanda. Och man blir bara så TRÖTT ibland. Det är jobbigt att ro ensam och samtidigt hålla kursen. Och när man nån gång tappar styrfarten är det så tungt att veta att det hänger på mig om skutan ska få fart och rätt kurs igen. Och samtidigt bär jag oron för att jag en vacker dag inte orkar styra längre eller tänk om jag gör myteri???

Lantliv

28 mars 2007 10:19

Åh tack för er stöttning! Det betyder mer än ni tror. Myteritanken är ju frestande ibland. Funderar på om man kan göra det i en berg och dal-bana som Clara beskriver. Att kapa vagnen längst ner och köra den själv längst upp - fast är det inte det man gör men med 85 kg barlast (mannen? Nä men vissa perioder är det bättre men det är den där eviga kampen som tar musten ur mig ibland. Tusen kramar min fina bloggarfamilj : )