I går var de skidlopp. Jag måste berätta om min älskade son som är så totalt befriad från jämförelens oherrans plåga och så full av liv och frihet.Det var knattelopp och de startade två och två med en halv minut mellan starterna, runt den 300 meter långa banan. När det var min sons tur ställde han sig i startpose pekade på det andra barnet och sa att "nu är det våran tur att vinna, mamma". Han pinnade på runt banan och åkte superfort. Några åkte förbi honom, han åkte förbi någon o.s.v När han kom på upploppet sa speakern hans namn och han höjde armarna i skyn och såg strålande lycklig ut.- Ja jag vaaaannnSen fick han guldmedalj som han tittade på länge och var lika stolt över som ett os-guld. Snabbt berättade han för sin gudmor att han gillar guld. Han var också mycket stolt över att de sagt hans namn när han åkte i mål och talade om det flera gånger.Till saken hör att han åkte detta lopp även förra året och att vinna hade ingenting med att slå någon annan att göra. Det är bara att vinna helt enkelt. Jag måste gjort något rätt...p.s Endera dagen ska han och hans bästa kompis åka till månen. Hur? Med raket så klart - vari ligger problemet?